LINNEATREA

Ja, jag bloggar för tredje gången den här veckan, minns inte när det hände senast! Sitter och läser om vad som styr en metalltråds resistans, kvällen till ära. Tänkte skriva yeah där by the way, men stoppade mig själv.

Idag ringde väckarklockan vid fem. Vid tio i åtta var jag framme vid Chalmers där jag först med nöd och näppe tog mig upp för den jobbiga mördarbacken. Sen gick jag upp till fysikhusets sjunde våning. Vi skulle nämligen vara i en ny mystisk sal. Detta blev rena fyspasset, och lungorna kändes helt utslitna mot slutet, men väl där uppe fick man sin belöning.

Utsikten var storartad, byggnaden var sådär gammal, fin och vitmålad. Och utsikten var storartad, sa jag det? Sen, en stund in på föreläsningen färgades salen orange av solen som gick upp utanför. En sal förgyllde alltså hela min förmiddag. Yeah. Det är de små sakerna som gör det, säger man ju!

Sen i pausen gick jag på toaletten och fick syn på det nördigaste toaklottret jag nånsin sett. Det stod "roten ur bajs" och "delta-trist". Så omoget. Och så moget... Och chalmersigt.
På bussen hem fick jag ännu ett leende på läpparna. En halvsur tant körde bussen, och plötsligt började det höras röster i busschaufförs-walkie-talkien skithögt. Det var två manliga busschaffisar som först tog ett ordinärt, seriöst bussnack, men sedan började diskutera sitt lunchätande över alla bussars gemensamma telefonlinje. Samtidigt kämpade den numera helsura tanten desperat med att stänga av ljudet, och viftade med armarna av ilska. Till slut hade de pratat klart iallafall, slutet gott, allting gott.
Och till sist ler jag igen, för nu är det helg!